Titel: Pojken i Randig Pyjamas
Författare: John Boyne
Sidantal: 176
Utgivningsår: 2010
Goodreads-snitt: 4.06
Mitt Betyg: 4
Handling: Nioårige Bruno vet ingenting om den slutgiltiga lösningen eller koncentrationsläger och han är helt omedveten om den fruktansvärda grymhet som hans landsmän utsätter andra landsmän för. Allt han vet är att han tvingats flytta från sitt bekväma hus och sina vänner i Berlin, till ett hus på en isolerad och öde plats där det inte finns någonting att göra och ingen att leka med. Tills han träffar Shmuel, en pojke som lever ett märkligt parallellt liv på andra sidan ett stängsel, där alla bär en randig pyjamas som uniform. Brunos vänskap med Shmuel tar honom från oskuldsfullhet till uppvaknande. Och när han förstår vad han ofrivilligt är en del av är det för sent att gå tillbaka.
Mina tankar: Oj, så snabbt det gick! Jag sträckläste den här boken på en camping-semester och det tog mig inte mer än en dag. När jag började läsa den fastnade jag direkt för både de färgstarka karaktärerna och för själva handlingen.
Det som gör den här boken lite annorlunda är att John Boyne har valt att skriva boken utifrån en 9-årings perspektiv. Han öppnade på så sätt en helt ny värld inför mig samtidigt som man mellan raderna lätt förstår vad som händer, även om Brunos föräldrar väljer att inte berättar det för honom. Men, så frustrerad man faktiskt kan bli över att han inte förstår ibland!
Boken förmedlar starka känslor; medlidande, oförståelse och sorg. Om man inte förstod hur det verkligen var att bo intill ett koncentrationsläget, så gör man det nu. Men ändå; jag gillade verkligen Bruno och Shmuel's vänskap, så fin!
Slutet kom väldigt hastigt, jag var inte riktigt med på noterna först. Och när jag väl förstod vad som hänt, kunde jag inte göra annat än att låta tårarna rinna.
Känslosammaste del (spoiler):
"När Bruno och Shmuel, hand i hand, går in i gaskammaren."
// Eve ^^
Författare: John Boyne
Sidantal: 176
Utgivningsår: 2010
Goodreads-snitt: 4.06
Mitt Betyg: 4
Handling: Nioårige Bruno vet ingenting om den slutgiltiga lösningen eller koncentrationsläger och han är helt omedveten om den fruktansvärda grymhet som hans landsmän utsätter andra landsmän för. Allt han vet är att han tvingats flytta från sitt bekväma hus och sina vänner i Berlin, till ett hus på en isolerad och öde plats där det inte finns någonting att göra och ingen att leka med. Tills han träffar Shmuel, en pojke som lever ett märkligt parallellt liv på andra sidan ett stängsel, där alla bär en randig pyjamas som uniform. Brunos vänskap med Shmuel tar honom från oskuldsfullhet till uppvaknande. Och när han förstår vad han ofrivilligt är en del av är det för sent att gå tillbaka.
Mina tankar: Oj, så snabbt det gick! Jag sträckläste den här boken på en camping-semester och det tog mig inte mer än en dag. När jag började läsa den fastnade jag direkt för både de färgstarka karaktärerna och för själva handlingen.
Det som gör den här boken lite annorlunda är att John Boyne har valt att skriva boken utifrån en 9-årings perspektiv. Han öppnade på så sätt en helt ny värld inför mig samtidigt som man mellan raderna lätt förstår vad som händer, även om Brunos föräldrar väljer att inte berättar det för honom. Men, så frustrerad man faktiskt kan bli över att han inte förstår ibland!
Boken förmedlar starka känslor; medlidande, oförståelse och sorg. Om man inte förstod hur det verkligen var att bo intill ett koncentrationsläget, så gör man det nu. Men ändå; jag gillade verkligen Bruno och Shmuel's vänskap, så fin!
Slutet kom väldigt hastigt, jag var inte riktigt med på noterna först. Och när jag väl förstod vad som hänt, kunde jag inte göra annat än att låta tårarna rinna.
Känslosammaste del (spoiler):
"När Bruno och Shmuel, hand i hand, går in i gaskammaren."
// Eve ^^